Grogrund för Sannfinländarna

Jag tror att vi ofta läser obekväm information lite fel.

Det handlar kanske för det mesta om information som också indirekt innehåller värdeladdningar. Det gör alla opinionsmätningar om våra politiska partiers understöd.

Jag tvingades tänka efter under jullovet uppe i Lappland. Inför min redan traditionella EU-översikt med laxsoppa på ”Rastigaisa” i Utsjoki, hamnade jag ut för en mindre trevlig diskussion med en lokal politiker.

Bakgrunden till diskussionen var en illa skött konflikt kring en skogssamfällighet i Enare.

Jag var inte då delaktig i konflikten, men eftersom jag går under rubriken politiker var jag i min meddebattörs ögon medskyldig.

Den diskussionen slutade med att min vedersakare – i det normala lokalt invald centerpartist – drämde till med argumentet när Halla-aho kommer lyssnar vi alla.

Tonfallet i allt han sade var lite obehagligt, men det kanske var en lämning från en raljerande manlig vana. För mig var det därför inte så svårt att lämna diskussionen därhän. För den gången. Men hans budskap lämnade mig inte i fred.

Vad var det han egentligen sade? Hans lite aggressiva tonfall täckte in hans egentliga budskap och gjorde det svårt att läsa honom. Det behövdes alltså lite översättning.

Det han sade var sist och slutligen ganska enkelt: ”Jag är delaktig i en konflikt, som ingen bryr sig om eller törs ta i.”

Jag är – numera – helt övertygad om att det finns omfattande grupper i vårt land, som på både goda och mindre goda grunder uppfattar sig som åsidosatta, åsidosatta av utvecklingens gång eller ohörda av politiker med för små öron.

Också inom SFP finns det ett otal konflikter, som vi inte riktigt bryr oss om att ta i. De klassiska fallen är kommuner där SFP har en ”överstor” andel av både röster, tjänstemän och beslutsfattare.

I alla de här sammanhangen uppstår ”inompartistiska” konflikter –  oerhört inflammerade på grund av att de är konflikter inom ”familjen”.

En betydande del av SannF:s understöd kommer från de traditionella partiernas traditionella anhängare. Mannen i Utsjoki var ett gott exempel, men motsvarande exempel finns inom SDP. Där består konflikten ofta av att fackföreningsrörelsen har blivit toppstyrd.

När jag under ett drygt år som brädläggare på Kabelfabriken, var medlem i Metallarbetarförbundet var avdelningarna ute på arbetsplatsen fortfarande starka – eftersom medlemsavgiften då ännu drevs in på arbetsplatsen och styrning uppifrån lätt ledde till att medlemsavgifterna blev obetalda.

Lite samma utmaning i fråga om gamla anhängare har Vänsterförbundet. Det var under namnet DFFF en politisk organisation med starkt fäste bland fasadmålare, timmermän och betongarmerare. I dag är det mera en universitetsvänster med starka ekologiska ställningstaganden.

Också Finlands Center förlorade under de senaste åren i snabb takt sitt fotfäste bland glesbygdsanhängare.

Det finns alltså många som känner att man inte lyssnar på deras invändningar.

Allt som heter understöd för SannF är alltså inte extremhöger. Det är mera ett resultat av politisk tondövhet.

 

Nils Torvalds

Skribenten är ledamot av Europaparlamentet

SFP-Renew Europe

 

2 Comments

  1. Analytisk och realistisk kolumn både beträffande “inompartistiska” konflikter
    samt Sannfinländarna och Vänsterförbundet. Sannfinländarna är fortfarande i
    det närmaste ett populistiskt missnöjesparti och Vänsterförbundet numera ett
    parti för rödgröna intellektuella. Vart försvann de traditionella “donarna”?

  2. Tänkbara ord av Nils Torvalds, inte för att jag för ett ögonblick tror att någon svenskspråkig kan tänka sig att rösta på sannfinländarna så hatisk mot svensktalande har deras politik varit, men för alla partier från höger till vänster gäller att SannF VÄXER eller minskar på andras misstag och nonchalans. Men ännu mera tänkvärt är dagens P.S. om parkbänkar, ge inte lillfingret åt fan då tar han snart hela handen, sa man i min barndom.

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*