“Livet i kunskapsbranschen har bitvis blivit som en tevesändning”

Jag var på ledarskapskonferens. Det ordnades en paneldiskussion om hur det är att vara kvinna och ledare. Det hade kunnat bli hur intressant som helst, men paneldeltagarna skruvade på sig och tyckte det var pinsamt, vilket fick åhörarna i salen att skruva på sig och tycka att det var pinsamt. Det är ju ändå 2020!

Efter lunch samma dag steg en kvinnlig talare upp på scenen. Hon hade lindat fast sändaren till headsetmikrofonen med silvertejp runt sin handled, eftersom hon var klädd i en klänning utan fickor eller bälte.

Jag kunde relatera till hundra procent. Det är inget konstigt med att vara kvinna och ledare 2020, men världen är full av små, små detaljer som avslöjar att den fortfarande ofta är byggd för någon som bär kostym.

När det gäller bekymret med vad man ska göra med mikrofonsändaren har jag själv just nu resignerat och har alltid en kavaj i beredskap. En kavaj med tillräckligt djupa fickor. Det är ett billigt pris för att få koncentrera mig på det jag ska säga.

Helt oberoende av kön är det konstanta behovet av att förhålla sig till teknik något som präglar mångas arbetsliv idag. Det är mikrofoner, projektorer och utrustning för virtuella möten. Den rutinerade lär sig fråga: Vilket slags mikrofonanläggning finns det i lokalen? Ska jag ta med egen dator? Finns det någon som hjälper till med tekniken?

Det oaktat riskerar den rutinerade bli skeptisk, som den blir som tillräckligt många gånger stått och stirrat på en projektor som inte vill prestera annat än en klarblå ruta med texten ”preparing”. Bär därför med sig en extra uppsättning av sladdar och mojänger för säkerhets skull.

Framför allt är det de ständigt närvarande kamerorna, överallt och i var mans hand. Twitter fylls av mobilbilder på experter som står i en märklig pose framför en projektorduk i ett halvmörkt rum. Oftast är bilderna publicerade i ett välvilligt syfte – ”Hon har något viktigt att säga och jag var där!” – men ändå utan att den som blir fotograferad kan kontrollera saken. Föreläsningar som förr på sin höjd lämnade avtryck i någons minne och i någon annans anteckningsblock direktsänds, spelas in och läggs ut på nätet.

Livet i kunskapsbranschen har bitvis blivit som en tevesändning, utan televisionens utmärkta stödfunktioner. Det är stressigt att vara med i tevesändning från en studio, men också skönt, eftersom man slipper tänka på allt runtomkring. Det finns redaktörer och producenter som styr upp innehållet. Det finns proffs som sköter ljud och ljus. Det finns sminkexperter som ser till att ansiktet får en färgton som klarar av starka studiolampor och som i bästa fall får en att se riktigt tjusig ut.

En konsekvens av de ständigt närvarande kamerorna är nämligen risken att bli osunt uppmärksam på och självkritisk till sitt eget yttre. I synnerhet det bildmaterial som produceras med hjälp av webbkameror och mobilkameror bjuder på rika möjligheter att se hur ens näsborrar ser ut i närbild och visar obarmhärtigt vilka färger som får en att se sjösjuk ut. I sig en oretuscherad version av verkligheten, ett ögonblick nedfruset av någons mobiltelefon. Det går att ta det som ett tillfälle till fördjupad självkännedom, men hittills har jag inte träffat någon, varken man eller kvinna, som är särskilt förtjust i fenomenet.

Man kan gå till motattack. Förbereda sig för varje dag som om den var en direktsändning, vilket många unga som vuxit upp i den genomvisuella världen tydligt tycks göra. Klä sig i en rustning av välsittande enfärgade kläder. Sminka sig som inför en fem timmar lång valvaka.

Eller så kan man, som jag gör ibland, tänka på professor Leif GW Persson. Han artikulerar minst sagt otydligt, han är slarvigt klädd och sitter som en hösäck, men ändå älskar folk att se honom på teve.

Siv Sandberg

ÅA-forskare i offentlig förvaltning

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*