Vem är vi?

Kring årsskiftet har vi begåvats med en mängd analyser av det gångna decenniet och förutsägelser om det nya decenniets megatrender.

Givetvis har vi också kunnat göra egna iakttagelser och antaganden. Från min lilla utkikspost tycker jag mig se en ganska stor vilsenhet och osäkerhet i dagens läge.

Många tycks på något sätt ha tappat bort sig själva mitt i all förändring. En allvarlig identitetskris synes helt enkelt vara på gång. Så tolkar jag den längtan efter mening, sammanhang, tillhörighet och bekräftelse som nu kan iakttas på så många håll.

Mot den här bakgrunden tolkar jag också den hatretorik som florerar ända uppe i rikets högsta organ och som vår president påtalade i sitt nyårstal. Den som är trygg i sig själv och sin position behöver inte mobba och trycka ner andra.

En del känner sig vilsna och borttappade i det alltför lilla, begränsade och isolerade, andra i det alltför stora och oöverskådliga.

Vilsenheten i det alltför lilla: Redan för några decennier sedan ansåg sig samhällsanalytikerna kunna iaktta ett trendbrott i vår kultur. Några talade om en vändning till det subjektiva, några om ”den tysta revolutionen”. Vad som avsågs var en övergång från trygghetsvärden till frihetsvärden och en ny relation mellan individ och organisation, individ och institution. Mänskan skulle äntligen bli myndig i förhållande till alla dem som dittills hade uppifrån föreskrivit vad som är sant och rätt och heligt. Troheten mot sig själv, mot den egna sanningen, de egna värdena, de egna åsikterna, ställs framom alla andra lojaliteter.

Denna i och för sig berömvärda strävan efter personlig integritet och äkthet, autenticitet, är emellertid en medalj med två sidor. På den ena och ljusare sidan finns friheten och självständigheten, på den andra och mörkare sidan en brist på tillhörighet och sammanhang, en brist på gemensamma sanningar och värden och därmed en hotande vilsenhet i livet och tillvaron. Detta är individualismens ständiga hot.

Vilsenheten i det alltför stora: Redan i flera år har vi stått inför nödvändigheten och utmaningen att inordna oss i sammanhang som är större än nationalstaten: Europa och det globala. Det skulle gälla att finna en identitet inte endast som finländare utan också som europé och världsmedborgare. Inför det perspektivet börjar vi lätt få svindel och en känsla av att tappa fäste under fötterna, tappa bort oss själva i en värld som på samma gång krymper och vidgas. Vem är vi egentligen? Håller vi på att förlora greppet om vårt roder? Börjar vi styras av okontrollerbara makter och krafter utifrån, av eliter som inte egentligen bryr sig om oss, som varken ser eller hör oss? Den här misstanken spelar som bekant en viktig roll inom populismen i vår världsdel, för att nu inte tala om Trumps USA.

I denna situation blir det nödvändigt att på nytt finna fungerande och trygga gemenskapsformer som låter oss se sammanhang och mening och vem vi egentligen är. I en psalm som idag ofta sjungs av de unga heter det: ”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu.” Att få känna sitt värde är viktigt inte bara för unga som söker sin identitet. Det är viktigt för alla marginaliserade och diskriminerade minoriteter som har blivit förbi-sedda, för var och en av oss. Och vårt mänskovärde finner vi inte bekräftat i en individualistisk isolering utan i en gemenskap där vi verkligen blir sedda.

Inkommande söndags tema och budskap handlar om ”dopets gåva”. Det är då fråga om att inlemmas i en stor berättelse, ett sammanhang som genom århundraden och årtusenden har gett miljoner och åter miljoner mänskor livsmening och värde, trygghet och framtidstro och ett svar på frågan vem man egentligen är – ett medvetande om att inte vara utlämnad åt ett blint öde utan åt Gud, som vänder sitt ansikte till oss och ger oss frid. En Gud som ser.

John Vikström

Ärkebiskop em

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*